Stå fast vid vad som är bestämt. Har du sagt nej, är det nej som gäller. Annars blir du överkörd. Barn är inte dumma, de vet precis vilka knappar de ska trycka på. De vet precis hur de ska få sin vilja igenom. De kan lukta sig till minsta tecken på svaghet hos föräldrarna. Säger du nej, men är velig. Vacklar med blicken. Vad som helst som kan tydas som ett tecken på svaghet. Är det kört.
Tjat ska inte belönas. Ger du med dig efter en omgång tjat, blir det svårare för dig att stå emot gången efter. Var bestämd. Stå för ditt nej. Om barnet skriker, lägger sig ner på golvet och bölar eller vilket trick det än tar till. Stå fast vid ditt beslut. Behåll lugnet, förklara med lugn men bestämd ton att nej betyder nej. I värsta fall bär du ut det skrikande barnet. Men du står fast vid ditt beslut. Jobbigt? Absolut. Men du gör både barnet och dig själv en tjänst. Det är uppmärksamheten från dig och inte prylen det tjatas om som barnet egentligen är ute efter.
Däremot ska du inte säga nej av ren princip. Och barnet ska ha rätt att få överklaga ditt nej. Det ska få sin chans att få en diskussion över saken. Alltså föra en diskussion, inte en tjatkampanj. Det kan faktiskt hända att barnet har rätt, och du ändrar ditt nej till ett ja. Men då ska diskussionen komma efter ditt första nej. Säger du nej upprepade gånger för att sedan ändra dig. Det ses som att du kapitulerar. Ger in för tjatet. Och då har du varit inkonsekvent. Du har brutit respekten för ditt nej. Och flera framtida nej.
Ett barn som inte kan tjata sig till saker mår bäst, får man allt man tjatar om slutar man att uppskatta det man får, då finns det ingen spänning längre. Tänk den gången det får ett oväntat ja vid första försöket, vilken lycka! Vilken uppskattning! Det är när det inte finns tjat med i bilden som det är ett nöje att både ge och ta emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar